Kulturminneslag blev kulturmiljölag

Den 1 januari 2014 trädde Kulturmiljölagen (1988:950) i sin nya lydelse i kraft. I den vardagliga hanteringen av lagen kom förändringarna av bestämmelserna rörande fornlämningar att märkas mest. Det pågår för närvarande ett intensivt arbete vid Riksantikvarieämbetet kring fornlämningsbegreppets förändring och tillämpning. I arbetet deltar också länsstyrelserna och andra berörda aktörer.

Vilka är de viktigaste förändringarna?

  • Lagen ändrade namn från Lagen (1988:950) om kulturminnen till Kulturmiljölagen (1988:950).
  • Lagen förtydligar inledningsvis med ett syfte och att kulturmiljön också behandlas i andra lagar.
  • Rekvisiten för fornlämning, dvs. de villkor som ska uppfyllas för att lagen ska gälla, lämnas oförändrade.
  • En tidsgräns införs som begränsar det allmänna skyddet av fornlämningar: en lämning som kan antas ha tillkommit år 1850 eller senare omfattas inte av det allmänna skyddet för fornlämningar.
  • Länsstyrelserna ges en ny möjlighet att fornlämningsförklara lämningar som uppfyller lagens rekvisit och är yngre än 1850.
  • Lagens nya skrivningar förtydligar att användningen av metallsökare kräver tillstånd från länsstyrelsen, förutom i vissa undantagsfall.
  • Beslut om yngre skyddade kyrkor och begravningsplatser kommer att fattas av länsstyrelserna (tidigare Riksantikvarieämbetet).
  • Lagen har fått en setts över redaktionellt i avsikt att uppnå större tydlighet.
  • Riksantikvarieämbetet får utökad föreskriftsrätt enligt Kulturmiljöförordningen (1988:1188), däribland för hela 2 kap. (fornminnen) och 3 kap. (byggnadsminnen).

Vad händer på Riksantikvarieämbetet?

Enligt Kulturmiljölagens nya lydelse har länsstyrelserna ansvar för kulturmiljöarbetet i länet, medan Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturmiljöarbetet i landet. Riksantikvarieämbetets överinseende handlar om att självständigt följa och granska länsstyrelsernas arbete utifrån Kulturmiljölagens bestämmelser, att återkoppla våra iakttagelser till länsstyrelserna, att påverka den generella tillämpningen med föreskrifter, allmänna råd och vägledningar, men också att till regeringen signalera behov av förändringar i regelverket.

Under 2013 har Riksantikvarieämbetet tillsammans med en referensgrupp från länsstyrelserna, arbetat med en förstudie för att prioritera och planera de närmaste årens insatser angående lagens 2 kap., dvs. de bestämmelser som berör fornminnen.

Vissa åtgärder har prioriterats för att ge länsstyrelserna och andra berörda aktörer grundläggande vägledning när lagändringarna träder i kraft:

  • En vägledning och en uppdaterad lämningstypslista, för tillämpning av fornlämningsbegreppet och fornlämningsförklaring har färdigställts. De visar principer för hur den nya 1850-gränsen bör hanteras respektive rekommendationer för hur olika lämningstypers skydd generellt bör bedömas.
  • Befintliga föreskrifter angående uppdragsarkeologi (2 kap. 10-13 §§) och kyrkliga kulturminnen (4 kap.) har uppdaterats.
  • Ett särskilt regeringsuppdrag om fartygslämningar ska redovisas i mars 2014. Genom den förändrade lagen förlorar ett antal idag skyddade skeppsvrak sitt skydd. Listor över dessa skeppsvrak har skickats till berörda länsstyrelser. Här kan det bli aktuellt för länsstyrelserna att använda den nya möjligheten till fornlämningsförklaring.

Arbetet beträffande fornlämningsbegrepp och fornlämningsförklaring behöver fortsätta och fördjupas under 2014, genom dialog, uppföljningar och fortsatta förbättringar. Andra prioriterade områden för de närmaste årens arbete med föreskrifter, allmänna råd och vägledningar är bestämmelserna om fornfynd och metallsökare. Då det gäller Kulturmiljölagens 3 kap. (byggnadsminnen) och 4 kap. (kyrkliga kulturminnen) finns aktuella vägledande dokument, som emellertid behöver ses över i relation till de aktuella förändringarna och successivt uppdateras utifrån nya identifierade tillämpningsproblem.

Nya nationella mål för kulturmiljöarbetet

Nya nationella mål för kulturmiljöarbetet gäller från den 1 januari 2014. Målen ska styra de statliga insatserna på kulturmiljöområdet. De ska även kunna inspirera och vägleda politiken i kommuner och landsting. Det statliga kulturmiljöarbetet ska främja:

  • ett hållbart samhälle med en mångfald av kulturmiljöer som bevaras, används och utvecklas,
  • människors delaktighet i kulturmiljöarbetet och möjlighet att förstå och ta ansvar för kulturmiljön,
  • ett inkluderande samhälle med kulturmiljön som gemensam källa till kunskap, bildning och upplevelser,
  • en helhetssyn på förvaltningen av landskapet som innebär att kulturmiljön tas till vara i samhällsutvecklingen.